Inget år är det andra likt. Upplevelser, lärdomar, känslor och handlingar driver oss vidare i vår strävan efter att utvecklas. 2013 var det år jag lärde mig otroligt mycket om framförallt mig själv. Vad jag vill, vart jag är på väg och hur jag ska ta mig dit. Vad som faktiskt är viktigt och betyder, vilka fajter som är värda eventuella emotionella skador och vilka fajter som är så obetydliga att de går upp i rök om man väljer att blunda och ta ett djupt andetag. Jag lärde mig också vad sann vänskap är. Att en familj är något man skapar av hårt arbete och kärlek, att blod inte är tjockare än vatten. Att man inte kan gömma sig bakom i all evighet, åka gratisskjuts på det arbete och engagemang andra lägger ner.
Kol mot diamanter people, man måste skydda sitt hjärta, det tål ack så mycket. 2013 var året jag lärde mig att säga nej. Att stå bakom mina åsikter med ett leende istället för att titta ner, rädd för eventuell ögonkontakt som sköt en pil av skam och illamående genom min kropp. Jag är inte en konflikträdd människa, det har jag aldrig varit, men jag är inte någon som skapar problem där det inte finns någon dramatik att finna. Kommer det en konflikt så tar jag mig an den på ett respektfullt vis, det finns ingen anledning att gå ner på ”den” nivån. Men jag har aldrig varit den som inte ger mig förrän jag känner smak av blod.
Det här vår året jag lärde mig att släppa taget med ett gott samvete. Enligt mig har det alltid varit en styrka i sig att inse att det inte finns något man kan bidra med, att det är lika bra att släppa tillbaka fisken i vattnet, för någon annan att fiska upp. Missförstå mig inte, jag är verkligen inte den som slänger iväg människor likt smutsig tvätt för att de inte uppnår mina eventuella förväntningar eller lägger ner olika projekt för att de inte går fort nog för mitt tycke. Jag menar att det finns ingen mening att ha någonting eller någon liggande i det emotionella bagaget bara för att. I en situation där det inte finns någonting man kan göra, man har försökt allt det finaste man kan under så lång tid man bara förmår och responsen är tunn eller kanske rent utav obefintlig. Då anser jag att man har full rätt och säga tack, men nej tack. Jag backar här. Puss. Och sedan kan man gå åt vardera håll med ett leende på läpparna. Mot nya mål. Med människor som får dig att sträva mot månen och projekt som får dig att studsa ut sängen varenda morgon.
Jag vill tacka er för att ni har funnits här genom ett ganska märkligt år för mig. Trots torr och tidvis tom uppdatering och att jag ibland famlat lite i mörkret vad gäller bloggens inriktning har ni varit här, dag efter dag med peppande kommentarer, spännande frågor och fantastiska mail och brev fyllda av ord som fått mig att gråta av tacksamhet mer än en gång. Utan er vore orden inte lika mäktiga, utan er vore vardagen trist och grå. Från djupet av mitt hjärta, tack.
Jag tror inte på nyårslöften, men jag tror på inre planering. 2014 kommer att bli ett spännande år för oss. På alla plan. Vi lever för ögonblicken, vi lever för livet. Det jag slutligen vill be dig om är att du min vän, ska omge dig med människor som du tror på och som tror på dig. Människor som får dig att bryta ut i ett asgarv genom bara en blick. Människor som du älskar och som älskar dig för den du är, inte den som de önskar att du vore. Att du väljer att se på livet med ett leende och tar det för det spännande äventyr som det är. Att du ger tillbaka i den mån du har möjlighet till. Be inte om mer tid enbart för att stressa igenom den. Njut.
Och framför allt YOLO!