Ibland får man oväntat besök. Uppfattningen som jag har fått är att min generation uppskattar någon form av kontroll innan det plingar på dörren. Ett samtal, sms, röksignaler. Vad tusan som helst. Missförstå mig icke, när den initiala chocken har lagt sig, finns det en stor chans att jag tycker att ditt besök är ganska trevligt, men allt som oftast inte. Låt oss vara ärliga här. Om klockan är runt halv nio, du sitter i dina pyjamasbyxor, bh´n har åkt av, du har poppat popcorn, sminket är avtvättat och du kanske har en mintgrön ansiktsmask, då studsar iallafall inte jag över att någon får ett spontant infall, känner sig ensam och vill ha kaffe. Inte ens om de har en kaka med sig.
Ja, jag inser att jag kommer bli den där kärringen som alla skolungar pallar äpplen av bara för att det är så roligt när hon blir upprörd och kastar sin käpp. Och jag skall gladeligen ta mig an denna roll. Men jag har inga äpplen, bara körsbär, så vi får alla anpassa oss, både jag och barnen.
Vart ville jag komma med det här nu då… JO! Jag tycker inte om oväntat besök, jag lever inte i en reklamfilm för kaffe. Så döm om min totala besvikelse när jag vaknade upp igår med en oväntad gäst inuti min kropp. En bacill kände sig som hemma och stegade rakt in. Detta yttrade sig i feber och ett dunkande huvud som ekade vid varje steg jag tog. Men jag var tapper, tills jag ringde min pappa och genast blev fem år igen. I samråd med mappsi bestämdes det att jag skulle vara hemma och vila bort det. Så mot soffan vi stegade och jag satt med dubbla filtar, tjock tröja, dubbla strumpor och innetofflor. Vatten, kaffe, alvedon, youtube, värmeljus och jag hade en dejt hela långa dagen och nu mår jag bättre.
Ludde däremot… Han är ju… Man. Nuff said där känner jag.